Linnéuniversitetet
Och jag som hade tänkt vara duktig och skriva regelbundet... Så blev det med det Maha
Mitt liv har inte direkt förändrats, bara med den skillnaden att jag inte gillar Linnéuniversitetet längre, eller i alla fall mindre och mindre för varje dag som går. De må vara det nyaste och modernaste universitetet i landet, men tydligen betyder det att man kan skita i studenter som måste plugga upp några hp.
Som jag har skrivit tidigare så vet jag att jag egentligen bara kan skylla mig själv för dessa försummade poängen, men borde inte universitetet vara lite mer mån om att få folk att ta examen? Och nu pratar jag inte om vad de kunde ha gjort för mig så att jag skulle få tillräckliga poäng - det som sagt är min egen förtjänst. Nej, det jag pratar om är denna terminen. VAD I HELA FRIDEN??!!!
På Linnéuniversitetet måste studenterna själva registrera sig för att kunna skriva tentorna, men eftersom att jag tekniskt sett inte går någon kurs kan jag inte registrera mig på tentorna. Ok, fint. Jag skriver till institutionen och förklarar hur det ligger till och om inte dom skulle kunna registrera mig istället, och naturligtvis säga till när tentorna är, för jag hittar dem inte på hemsidan. Visst, säger de. Den och den tentan är då och då och vi har registrerat dig. Jaha, tänker jag, det borde vara fler tentor, men ok. Jag får väl hålla kontakten med dem och höra mig för.
Så den dagen tentan är får jag skjuts av mor och far, iofs blir jag lite sen, men fem minuter borde inte vara ett problem. => trodde jag. Nej, tyvärr. Dörrarna är redan stängda och vi tar redan närvaro (eller vad man nu kallar det nör de kontrollerar att det verkligen är du som skriver tentan). Men jag står ju på listan, säger jag då. Kvinnan räcker fram listan för att jag ska markera vid mitt namn att jag är där. Men nej, mitt namn finns inte på listan. Så jag fick inte skriva tentan. Piss Bajs SKIT!!!
Jag menar jag förstår att regler är viktiga. Men regler är ju till för att böjas, inte brytas men böjas. menmen..
Av någon anledning förlorar jag min irritation över denna händelse nu i detta ögonnblick - har väl avreagerat mig tillräckligt många gånger ^.~
Ändring
Ja, livet blir aldrig som man förväntat sig. Saker kan ändras till både det positiva och negativa, i mitt fall blev det det negativa just nu i alla fall. Jag "tvingas" ta studieuppehåll, fast egentligen var det väl mitt eget fel.
Ska vi då analysera vad som händer nu i mitt liv med Kurts alskade analysmodel?
Vad är problemet? Jo, jag har inte tillräckligt med poäng för att gå vidare till termin 2 i lärarutbildningen.
Vad orsakade problemet? Jo, min egen lathet och busstrafiken.
Vad är konsekvensen av orsak och problemet? Jo, jag får skriva tentorna när de som börjar lärarutbildningen nu ska skriva dem, jag kommer hamna i en annan klass när jag börjar igen och jag måste jobba för att få ihop tillräckligt med pengar för att leva, kanske till och med flytta hem igen..
Hur kan man åtgärda orsaken och problemet? Jo, som sagt skriva tentorna nu i vår, och verkligen bita sig fast i utbildningen, lära sig att plugga ordentligt.
Hur ser framtiden ut? Jo, jag blir ju inte klar med utbildningen förrän julen 2016. Jag kanske till och med får käka skiten mina släktingar häver ur sig och sånt där..
I stort sett brukar jag faktiskt tänka så här. Jag tror inte att Kurt hade förväntat sig att man skulle använda hans analysmodel till något annat än Samhällskunskapen. hehe
Men det är bara att acceptera. Livet går som livet vill.. Vad vet jag vad Gud har tänkt med mig? Jag kanske ska träffa någon i min blivande "nya" klass, eller ska stanna kvar i Kalmar, eller så är detta Guds sätt att säga att jag inte ska bli Lärare. Inte vet jag.
Ett steg i taget. Jag kan inte veta. Jag orkar inte bry mig och oroa mig för en framtid jag inte har en aning om. Vem vet, världen kanske till och med går under i år ;) och då vore det världens slöseri med tid att oroa sig för framtiden :D
En ny termin
Ja, vad gör man?
Personligen sitter jag vid min dator, har världens segaste internet och kollar min student mejl varannan timme. Och varför? hehe, bra fråga... eller inte... genom min egna dumhet och bussens fel, så har jag inte kvalificerat mig för nästa termin...
Jag vill inte låta som om jag skyller ifrån mig, men det har faktiskt inte varit mitt fel varje gång..
Hoppas bara att lärar'n och jag kommer på en lösning så att jag inte måste börja om utbildningen...
*** va jobbigt..
Ja, vad ska man säga mer?
Håller på att plugga till nästa tenta, när jag inte ens kunde skriva förra pga bussen...
Så egentligen pluggar jag till 2 tentor, måste ju hålla minnet färskt för den gamla tentan... Usch!!!
Och det kan jag säga är inte enkelt.. disraheras hela tiden av andra grejer... Och jag lovar: Språkvetenskap är inte roligt! lika lite som Språkhistoria
menmen
I helgen var jag hos mamma och pappa i alla fall. Nu har de flyttat in i huset i Västervik, det är faktiskt riktigt fint. Nja kanske inte just nu, nämligen inte färdigt renoverat. Så alla möbler och allt står endast i kök och vardagsrum och värmen funkade inte heller... Men så går det om man inte jagar på byggarbetarna i tid. Toan funkar inte ens riktigt och så beställde snubben inte ens rätt toastol.. Men mamma och pappa ville absolut flytta in i huset på en gång.. typiskt min familj. Nog för att det funkade, men det var inte direkt bekvämt för mig att sova där.
Men vad klagar jag över egentligen? Ända sedan i juni när jag kom hit till södern från folkhögskolan jag bodde på, har jag inte sovit i nån riktig säng. Inte ens nu. I och för sig är det mitt eget fel, då mina grejer ligger i den ritiga sängen och i mamma och pappas dubbelsäng vill jag inte sova. skulle kännas konstigt..
Så i alla fall...
Just nu kör jag på FKK ;D (De som kan lite om Östtyskland kanse fattar: Freie Körper Kultur). Och det är riktigt skönt faktiskt med luften som omsluter min kropp XD hehe
Justte.. Teet (?) smakar gott i alla fall, riktigt Ölands te från Ölands Örtagård i Stora Frö. Skördefest tror jag det heter, kan inte direkt säga om det verkligen smakar som Skördefesten, har aldrig ätit den... ;) Jag vet min humor när jag är ensam är katastrofal... om jag överhuvud taget skrattar skrattar jag som om någon skulle tortera mig så att ajg ska skratta... helt hysteriskt och jätte högt och faktiskt jätte kort... Hur konstigt som helst...
Jag saknar mina skratt kompisar... ni vet vilka ni är, och vet ni det inte så får ni skylla er själva...
Jag vill ha dig Tuss!!!! Du är min sång och min glädje! ...åh nej, ... det var en lov sång som gick så för att ära Gud...
Och nu vore en bra tidpunkt att sluta detta inlägget när jag börjar associera (?) vilt (?) med allt runt omkring mig...
Så: B-bye
Ensam
Ljud överallt
och ändå så tyst
Ljuset bländar
och ändå så mörkt
Trårarna rinner och rinner
Hör mig ingen?
Vad gör jag?
Varför och hur?
Tvivlar som aldrig förr
Framtiden bleknar framför ögonen
Mörkret omsluter
Vad händer?
Att vara här
där det alltid har varit ljud
och nu
det enda ljudet är hjärtslag
Att vara här
där det alltid har varit ljus
och nu
det enda ljuset har bleknat
Har lämnat kvar ett hålrum
Springer och letar
Framtiden kan inte vara så långt borta
Fammlar i mörkret
Griper tag
Inte det jag vill...
Vad vill jag?
Vad händer???!
Är jag ensam att känna att något fattas eller iaf är fel här och nu? Idag när jag vaknade och för den delen ända sedan jag började på lärarlinjen i höstas och kanske till och med innan det, kände jag just det. Kanske inte absolut att nådot är fel, men iaf kändes det som om jag var på fel ställe, eller tid kanske...
Det känns som om jag har fastnat, som om jag inte är 20 år, utan som om jag fortfarande skulle gå i gymnasiet. Jag tog studenten över 2 år sedan, och ändå känns det som om jag skulle kunna vara en gymnasie elev. Det är absolut inte som om jag pluggar till att bli lärare.
Vem vet varför..
Kanske för att jag längtar tillbaks till den tiden... Med alla fel och hinder och problem jag och mina vänner hade, så hade vi iaf varandra. Nu bor jag på Öland, ensam i sommarstugan där det alltid har varit liv när vi har varit här, och nu är det dött.
Ensam.
Jo, ensamheten kommer över mig ibland. Ganska ofta faktiskt, men det är mitt eget problem. Det är som om jag är för lat för att orka vara social. Orkar inte bygga vänskaper som ändå i slutet bryter isär. För grejen är det att jag också är för lat för att hålla kontakten med mina vänner.
Mitt eget fel.
En ond cirkel har bildats. Jag är för lat för att vara social, för lat för att hålla kontakten med vänner så jag blir bara mer och mer ensam.
Naturligtvis är jag tacksam för och över vännerna jag har, men något fattas - något är "fel".
Jag vet inte. Troligtvis är det bara jag som tänker för mycket, eller sovit för lite... fast det kan inte stämma, så mycket som jag sover. Eller så är det det som är problemet: Jag sover för mycket.
Vem är jag och vad vill jag och vad håller jag på med?
Ska man vara så här förvirrad? det lustiga är att i gymnasiet ville jag egentligen bara skriva. Bli författare vill säga. Det vill jag också nu, men har inte modet att göra det.
Så för att sammanfatta: Jag känner mig som en gymnasie elev, vet inte vad jag själv vill, men när jag verkligen var i gymnasiet visste jag vad jag ville.
Hmm logiskt...
Men logik är inte logiskt. Inte min logik iaf...
...jääätte länge sedan...
Ok, detta är nästan det segaste jag har gjort... att inte ha lagt ut något sedan nyår... Menmen det som är gjort är gjort, eller i detta fall inte gjort är inte gjort.
I alla fall..
Att sammanfatta ett helt år är lite jobbigt, så jag ändrar inläggen från tidigare.. Jag vill ju inte att detta inlägget ska bli meter långt eller hur? Skulle bli jobbigt att läsa :)
Så nu sammanfattar jag bara det som hänt sedan nyår, det borde bli lagom förlångt..
I Februari flyttade föräldrarna söder ut, till Västervik. Helt plötsligt och varför just Västervik vet jag inte heller, men så blev det. Jag hade ett bråk med syrran min också, via SMS och mejl (då hon bor i Tyskland). Inte det smartaste, må jag säga. Lätt att missförstå om samtalet inte ansikte mot ansikte. Jag kommer knappt en ihåg vad det handlade om... Jag har papprena nånstans ;)
Det klarades i alla fall upp i sportlovet då hon och hennes familj kom på besök till Västervik när jag var där. Eller kanske just för att jag var där.. hehe Så allt är bra nu igen, saknar varandra fortfarande osv osv.
Firade min födelsedag med min andra syrra, som bor i Robertsfors och min bror som bor utanför Skellefteå. Vi hade faktiskt riktigt trevligt. Jag kan ju säga att det definitivt är skillnad att vara med min bror när föräldrarna är med än när de inte är med... Jag vet inte om man kan säga att han är trevligare, men.. jo kanske... Förståligt i och för sig, jag fattar det. Inget jag är sur eller uppjagad över. Helt enkelt fakta.. Så han och syrran firade min födelsedag med en nyköpt tårta, och i present fick jag gardiner som jag blev jätte glad för. Skitsnygga!
Sedan tog han med mig till sig och vi firade hans födelsedag samma helg... Ja, jag vet, tårta på tårta och jag kan ju medge att efter den helgen var jag urless på bakelser... ;D
den helgen märkte jag riktigt att Macke skulle sakna mig... Jag älskar min bror! Han ville dälja det, men lyckades inte tihi!
Justte... vad hände sen...
Jag slutade på Dallas (Dalkarlså Folkhögskola). jag blev lite irriterad på folk där mot slutet, men inget världs omfattande, inte så att jag blev osams med någon, bara småsaker som jag kunde bli irriterad på för mig själv. Sedan att jag ventilerade hos morsan varannan dag, men annars hade jag spruckit och det hade blivit bråk och tjafs just innan avslutningen och så hade vi gått skillda vägar och varit irriterade på varandra och så hade det dragits ut på och så... Som sagt; inget värld omfattande hehe :D
Så över sommaren drog jag ner till Västervik. Jag hade delat upp mina grejer: mamma och pappa hade fått med sig en del när de hade varit i Umeå vid påsk och min bror fick ta resten, så skulle jag få mina saker senare under sommaren när de skulle komma ner.
så på dagen av avslutningen flög jag ner till Stkhlm, med en liten resväska (kunde ha haft den som handbaggage, men checkade in den) och en annan nästan lika stor/liten väska. båda var fullproppade med saker som jag tyckte var nödvändiga. Jag klarade mig med nöd och näppe i den en och en halva månaden som det tog för bror att åka ner.
Sedan...
Ja, sedan började jag på lärarlinjen i Kalmar. Utan CSN. Varför? Därför att det fattas mig 33hp från tiden i Umeå... mitt eget fel, lathet. I alla fall, så nu bor jag i sommarstugan fram till jul. Hoppas att jag inte fryser ihjäl till dess... hehe
2011!!
Ett nytt år har kommit - 2011. Nyårslöften ges och krävs. Ett nytt år med nya möjligheter och gamla farhågor.
Vad ska hända? Vad ska jag gör med mitt liv - Stanna i Norden? Flytta till Västervik/Linköping? Eller ska jag flytta till Tyskland? Ska jag plugga eller börja jobba? Ska jag bli lärare eller till och med författare?
Jag vet inte... jag har ingen aning om vad som ska hända med mitt liv...
I need help.
Greklandsresan
Nu har jag alltså böjat på Dalkarlså Folkhögskola och det går SKITBRA!!! XD
Jag är jätte peppad! och jag ska ut och resa :D
Ska ner till Grekland sedan Italien och sen tillbaka, det kommer bli... justte hehe vill ju inte upprepa mig ;D
Uppdatering:
Greklandsresan var lite annorlunda än vad jag hade förväntat mig...
Vi var 9 stycken i en gammal ombyggd buss, så att det var sovslafer i bakre delen av bussen och sittplatser framme. det var jätte trångt och man (jag) blev less och irriterad på folk ganska fort. Grejer låg överallt, så att man knappt kunde röra sig. Gittarrer, böcker, flaskor, godispåsar, biblar, och mycket mycket mer. Och allt gnäll! Och oförmåga att kompromissa!!
Nu låter det som om jag inte alls hade kul, vilket ju inte alls stämmer. Vi var tillsammans i två och en halv vecka hela tiden, dygnet runt, då kommer det irritationsmoment, men vi hade också skit kul och fick se på så mycket. Alldeles för lite tid!
Prag: En kväll
Budapest: En eftermiddag och kväll
Athen: En dag
Rom: En dag
Alldeles för lite tid.. Men vi var ju försöks kaninerna... Då kan man inte förvänta sig så mycket, tror jag.
Sedan fick jag ju träffa min syrra och hennes familj som jag inte hade träffat på ett och ett halvt år - Ett STORT plus! I och för sig lämnade jag gruppen när det var en halv vecka kvar av resan, för att vara med min syster istället, men enligt vad de har sagt var alla så lessa den tiden att det egentligen inte var så roligt..
Som sagt: resan var kul. Hade kunnat vara roligare med bättre planering, men för att vara första försöket var det bra. Jag lärde mig mycket om mig själv också, inte bara om bibel/kristen historia.
Längesen...
Jag har bestämmt mig. Jag ska bli författare. Bli och bli, det är väl snarare något man bestämmer sig för och gör istället för att bli.
Krisen är bara den att jag inte har diciplinen att sitta och skriva hela dagarna...
Hur blir man författare egentligen? Är det något som man bara börjar som ett hobby, eller går man till arbetsförmedlingen och säger: "Hej, jag är författare, har bara inte publicerat mina historier än."
Räknas det även om man publicerar böcker i utlandet och inte i Sverige isåfall?
Jag har inte ens klart själva historien, inte ens de riktiga namnen till karaktärerna... Är det normalt? eller är det individuellt? Jag har ingen aning... I alla fall måste jag skärpa mig, annars blir inget gjort.
Hur som haver:
Mitt liv är tråkigt och segt och tråkigt.
Andra har knappt tillräckligt med tid till att hinna med familj eller vänner eller nåt annat, jag har tid, men inte tillräckligt med vänner och familjen är inte heller nära. Jo, föräldrarna, men inte syrrorna eller brollan. För mycket tid är lika ohälsosamt som för lite. Dagarna flyter ihop. Söndag är måndag och lördag är fredag. det blir nog bra att jag flyttar hem igen. Farsan kommer hit imorrn för att hämta mina möbler och grejer, så då är det bara att stor städa rummet och jag är ute. Flyttar in hos mamma och pappa igen. och sedan Folkhögskola. Ska läsa Bibellinjen, jag hoppas att jag klarar av det. Att jag äntligen får grepp om mina studie fel och kan vrida dem i 180 grader.
Jag kommer att fara på semester med föräldrarna snart också. Ska till Borås tror jag och sedan Öland. så jag missar Eclipse premiären. klart att det finns biograf i Borås, men det är roligare om jag har nån med mig och det är inte den typ av film jag tror mamma gillar, definitivt inte pappa.
...Aha...
Nu har jag druckigt omkring en tre eller tom fyra energy drinks på 12 timmar...
Jag är trött, men kan inte sova pga det... jag lär mig verkligen aldrig...menmen
Jag gör verkligen inget vettigt egentligen... jag pluggar så klart, men dagarna liksom blurrar ihop... och det är inget kul...
Och jag är förtfarande ensam...
Och jag har förtfarande inte letat fram mitt slutbetyg för att kunna söka till Dalkarlså FHS... that's not good... not at all!
jag försöker frenetiskt att komma på vad jag ska skriva mera.... men min hjärna liksom tar stopp.... nån annan gång kanske XD
Ensam
Hur är det möjligt att inte känna sig ensam när människor är runt omkring?
Mucc - Testament
No one understands the meaning of the sadness that I continue to live with right now
I don't want anything anymore, the days of brewing "life"
I look down on days where everyone seems to be dead
This gloomy room and the warm loneliness are my ideal friends
This is a place where my heart can find peace
Mother, father, I'm sorry
It seems as though I'm flowing along in a flood of endless "pain"
But my "hopes" as they are now stop the clock
I just close my eyes, and then "eternity"...
Everyone, thank you for being "positive" on the outside
I hate you guys who are laughing and easily pretending to be sad, so much, that I hope you die
I'm "alive", that means that you guys are "dead"
The spirit of these feelings crushes me today as well
The mass media easily changes our sadness into "news"
Uncouth people of faith who feign sadness without hesitation
We feel this "life" and "red blood"
So can we only convey "death"?
Even if I fall asleep, please don't put a flower on my desk at school
Because I don't need any sad productions
This world created us
And we were killed in this world
Min syster undrar motsatsen: "How is it possible to feel all alone although you have people around you?"
Jag tänker att det är givet att alla människor har hemligheter. Om man inte delar med sig de hemligheterna, hur kan man då känna tillhörighet till en grupp?
Jag vet att jag känner mig jätte ensam när jag är ensam ;P men jag känner mig också ensam mitt i bland folk. Naturligtvis inte varje gång jag är ute bland folk, men varje gång jag är ensam. och det trycker på en nåt så otroligt, och jag vet inte varför...
Jag är inte särskillt social av mig, helst sitter jag inne på mitt rum, men jag undrar ibland om det är jag eller bara mina omständigheter... Hur bra var det t ex att byta skola tre gånger på tre år och därimellan byta land dessutom? men är det verkligen det? är det inte bara min lathet? Jag är lat, det vet jag... men är jag så lat och osäker på mig själv att jag inte vågar ta kontakt? Jag hade en kompis på universitetet, men till slut slutade jag reagera på hennes kontakt försök, varför? hon var väldigt ambitiös, kan det vara för att jag kände min egen lathet ännu mer än vad jag brukar?
Man bär själv ansvar för att vara social. Men får man skylla på omständigheter? Jag har t ex aldrig tidigare haft kompisar som var så tajta så att jag kunde umgås med dem... Allt det där kom först här i Sverige, när jag var 11 år, men då var jag utländningen(?). Jag betedde mig annorlunda än vad de små hjärnorna av mina dåvarande vänner kunde förstå. Jag sa konstiga saker och förstod själv inte vad de sa. Ett halv år efter att jag började svensk skola hade jag inga vänner kvar i klassen. Jo, de accepterade att jag hängde med, men jag hade ingen jag kunde umgås med. Kan det vara en orsak till att jag inte är särskillt social?
Men å andra sidan om det är folk som t ex min syster redan känner, då har jag i stort sett inget problem... Jag är blyg och så, men jag håller mig inte för mig själv så som jag brukar göra nör jag är ensam...
I don't want anything anymore, the days of brewing "life"
I look down on days where everyone seems to be dead
This gloomy room and the warm loneliness are my ideal friends
This is a place where my heart can find peace
Mother, father, I'm sorry
It seems as though I'm flowing along in a flood of endless "pain"
But my "hopes" as they are now stop the clock
I just close my eyes, and then "eternity"...
Everyone, thank you for being "positive" on the outside
I hate you guys who are laughing and easily pretending to be sad, so much, that I hope you die
I'm "alive", that means that you guys are "dead"
The spirit of these feelings crushes me today as well
The mass media easily changes our sadness into "news"
Uncouth people of faith who feign sadness without hesitation
We feel this "life" and "red blood"
So can we only convey "death"?
Even if I fall asleep, please don't put a flower on my desk at school
Because I don't need any sad productions
This world created us
And we were killed in this world
Min syster undrar motsatsen: "How is it possible to feel all alone although you have people around you?"
Jag tänker att det är givet att alla människor har hemligheter. Om man inte delar med sig de hemligheterna, hur kan man då känna tillhörighet till en grupp?
Jag vet att jag känner mig jätte ensam när jag är ensam ;P men jag känner mig också ensam mitt i bland folk. Naturligtvis inte varje gång jag är ute bland folk, men varje gång jag är ensam. och det trycker på en nåt så otroligt, och jag vet inte varför...
Jag är inte särskillt social av mig, helst sitter jag inne på mitt rum, men jag undrar ibland om det är jag eller bara mina omständigheter... Hur bra var det t ex att byta skola tre gånger på tre år och därimellan byta land dessutom? men är det verkligen det? är det inte bara min lathet? Jag är lat, det vet jag... men är jag så lat och osäker på mig själv att jag inte vågar ta kontakt? Jag hade en kompis på universitetet, men till slut slutade jag reagera på hennes kontakt försök, varför? hon var väldigt ambitiös, kan det vara för att jag kände min egen lathet ännu mer än vad jag brukar?
Man bär själv ansvar för att vara social. Men får man skylla på omständigheter? Jag har t ex aldrig tidigare haft kompisar som var så tajta så att jag kunde umgås med dem... Allt det där kom först här i Sverige, när jag var 11 år, men då var jag utländningen(?). Jag betedde mig annorlunda än vad de små hjärnorna av mina dåvarande vänner kunde förstå. Jag sa konstiga saker och förstod själv inte vad de sa. Ett halv år efter att jag började svensk skola hade jag inga vänner kvar i klassen. Jo, de accepterade att jag hängde med, men jag hade ingen jag kunde umgås med. Kan det vara en orsak till att jag inte är särskillt social?
Men å andra sidan om det är folk som t ex min syster redan känner, då har jag i stort sett inget problem... Jag är blyg och så, men jag håller mig inte för mig själv så som jag brukar göra nör jag är ensam...
White Flag
Jag vet inte vad det är med mig...
Igår natt grät jag för ingen särskilld anleding.... jag SMS:ade med syrran min, men på den korta tiden kom vi bara fram till att det skulle kunna vara att jag känner mig ensam...
Ensam... jo, hon och Tussen är typ de enda jag kan prata med...
Jag hade en jätte konstig dag igår. Inte så mycket hur jag kände mig, utan mer fysiskt... Jag hade apptit utan att vara hunrig, var trött utan att kunna sova, vill inte göra nånting men var rastlös... plus då det där med gråten...
jaja
Det är nu mer än 2 veckor sedan jag skrev här... och det kan hända mycket på två veckor!
Jag har bestämmt mig att satsa på att bli författare! Jag vet att för det måste man ha självdisiplin, vilket jag egentligen inte har, men man kan ju alltid försöka... hehe låter konstigt nu... menmen
så jag ska söka till Dalkarlså Folkhögskola Bibellinje och sätta fart med skrivandet!
Take it
Vem ärdet som kanckar?
Syskon och vänner är här
Want a piece of me
Ger det gärna
Ta så mycket ni vill
Take everything
Jag hoppas det blir bättre
Jag hoppas ni löser problemen
'Cause I don't know what to do
Ta allt ni vill ha
för det är det enda jag kan göra
Love You All
jaha...
Sååå... farsans operation gick bra...fick lov att sova över första natten eftersom mamma jobbade natt, men det hände inget bortsett från pappas klagomål om att det skavde.... Men egentligen var det bara styngen... hehe
Det är ganska lustigt det här med mig och mitt diktskrivande... jag har inte skrivit nåt på hur länge som helst, och en vecka hos min syrra och jag börja skriva deppdikter igen.... inget mot dig syster-yster... skitungen fick en extern hårddisk som födelsedags present... 500 GB större än min...
läste på bloggen av en kompis... hoppas du blir bättre snart vännen.. fy jag hatar att vara maktlös, jag vet aldrig vad jag ska göra när folk runt omkring mig mår dåligt. Ska jag hålla om dem, eller få dem att skratta eller vad ska jag göra!? fyyy....
jag vet att jag hoppar från ena temat till det andra och det irriterar mig med... jag skriver det som flyger genom mina tankar och inget annat...
Tokio Hotel - Sacred
I'm still awake for you
We won't make it together
We can't hide the truth
I'm giving up for you now
My final wish will guide you out
Before the ocean breaks apart
Underneath me
Remember
To me you'll be forever sacred
I'm dying but I know
Our love will live
Your hand above
Like a dove
Over me
Remember
To me you'll be forever sacred
You break the ice when you speak
With every breath you take
You save me
I know that one day
We'll meet again
Try to go on as long as you can
Even when the ocean breaks apart
Underneath you
Remember
To me you'll be forever sacred
I'm dying but I know
Our love will live
Your hand above
Like a dove
Over me
Remember
To me you'll be forever sacred
Forever you
Forever sacred
Forever you
You will be sacred
In your eyes
I see the hope
I once knew
I'm sinking
I'm sinking
Away from you
Don't turn around
You'll see
You can make it
Never forget
To me you'll be forever sacred
I'm dying but I know
Our love will live
Your hand above
Like a dove
Over me
And one day
The sea will guide you
Back to me
Remember
To me you'll be forever sacred
To me you'll be forever sacred
I'm still awake for you
We won't make it together
We can't hide the truth
I'm giving up for you now
My final wish will guide you out
Before the ocean breaks apart
Underneath me
Remember
To me you'll be forever sacred
I'm dying but I know
Our love will live
Your hand above
Like a dove
Over me
Remember
To me you'll be forever sacred
You break the ice when you speak
With every breath you take
You save me
I know that one day
We'll meet again
Try to go on as long as you can
Even when the ocean breaks apart
Underneath you
Remember
To me you'll be forever sacred
I'm dying but I know
Our love will live
Your hand above
Like a dove
Over me
Remember
To me you'll be forever sacred
Forever you
Forever sacred
Forever you
You will be sacred
In your eyes
I see the hope
I once knew
I'm sinking
I'm sinking
Away from you
Don't turn around
You'll see
You can make it
Never forget
To me you'll be forever sacred
I'm dying but I know
Our love will live
Your hand above
Like a dove
Over me
And one day
The sea will guide you
Back to me
Remember
To me you'll be forever sacred
To me you'll be forever sacred
